Om spanska sjukan i Hälleforsnäs ur SP okt 1918

I spanska sjukans sörmländska spår

Våren 2020 – en tid helt präglad av covid-19 och dess framfart över världen. I dess väg: död, lidande, isolering, ekonomisk kris. Ingen av oss har någonsin upplevt något liknande. Samtidigt är virusutbrott något som mänskligheten alltid fått leva med, både förr och i framtiden. För nästan exakt 100 år sedan drabbades vi av en pandemi inte alls olik corona – spanska sjukan. I detta blogginlägg ger vi en kort återblick över influensaepidemins härjningar i Sörmland hösten 1918. 

Spanska sjukan är en av de dödligaste pandemier som drabbat oss. Under åren 1918-1920 uppskattas mellan 30 och 100 miljoner människor ha dött av sjukdomen – mellan tre och sex procent av världens befolkning! Inte heller Sverige skonades. Här skördade den fruktade epidemin över 30 000 offer. Det var i många fall de unga, i övriga friska och arbetsföra i åldrarna 20 till 40 år som drabbades, inte som annars är vanligt de gamla och barnen, de som redan är försvagade. Smittan drabbade urskillningslöst i alla samhällsklasser och i stort sett jämnt mellan könen.

Influensan gick i vågor. Sommaren 1918 nådde en första våg Sverige. Många insjuknade men dödstalen blev inte så stora. När smittan sedan återkom samma höst var det emellertid i en muterad och mer dödlig variant som skulle skörda betydligt fler dödsoffer. Hösten 1918 var överlag en svår tid. Första världskriget var visserligen på väg mot sitt slut men ransoneringarna var fortsatt hårda och skörden dålig. Då drabbades alltså världen av ännu en katastrof – en ny våg av spanska sjukan.

I tidningen Sörmlandsposten dyker spanska sjukan upp första gången i rapporterna om insjuknade vid regementen runt om i landet, bland annat vid repövningarna på Malma hed i Sörmland. ”Spanska sjukan utbreder sig med oroväckande fart vid Södermanlands regemente. Manskapet är till stor del isolerat och har fått flytta ut i tält”, berättade tidningen den 16 september 1918.

Över 200 personer på regementet hade då insjuknat, men inget dödsfall hade ännu förekommit. Däremot hade en 20-årig kvinna i det intilliggande Malmköping avlidit i sjukdomen.

Södermanlands regemente i fält 1920-tal. Foto: okänd. Armemuseum

Några av de första fallen i länet rapporterades från Södermanlands regemente vid Malma hed. Foto: okänd. Armémuseum/DigitaltMuseum.

De följande dagarna kom epidemin att drabba såväl samhället som regementet hårt med flera dödsfall. Skolorna stängdes och på regementet beordrades isolering av de då över 400 insjuknade liksom hemförlovning av de friska, åtgärder som snart gav positiva effekter på sjukdomsläget.

Info från hälsovårdsnämnden i Eskilstuna 5 okt 1918 SP

Hälsovårdsnämndens förhållningsregler för att undvika smittspridning, publicerade den 5 oktober 1918. Sörmlandspostens arkiv, Arkiv Sörmland.

Den 26 september 1918 berättade Sörmlandsposten om de första dödsfallen i spanska sjukan i Eskilstuna, en familj som på bara ett par dagar förlorat både en 16-årig dotter och en 14-årig son. Fram till dess hade Eskilstuna sluppit relativt lindrigt undan smittan. ”Hur siffrorna komma att te sig för månadens tvenne sista veckor vet man ännu ej. Efter allt att döma kommo de dock att visa en avsevärd stegring. Någon större fara eller orsak till oro förefinnes, enligt vad läkare försäkra, ej. Av vikt är, att man ej i onödan går och oroar sig.” Ett råd som tidningen snart skulle komma att få revidera…

I slutet av september började det även komma rapporter från annat håll i Sörmland om spanska sjukans härjningar. I Valla hade skolan stängt sedan ett tjugotal barn och lärarinnan insjuknat. Även bland den övriga befolkningen i samhället fanns många sjuka. I början av oktober meddelade Sörmlandsposten att spanska sjukan nu också nått Katrineholm med flera dödsfall i staden. Sjukdomen ”är ännu långt ifrån förbi i Katrineholm”, konstaterade tidningen. Också i Torshälla rapporterades om dödsfall.

När smittan nu började sprida sig i allt större omfattning runt om i landet, höjdes röster för att myndigheterna skulle gå in med nationella åtgärder för att minska risken för spridning. Medicinalstyrelsen valde emellertid att inte komma med några bindande bestämmelser. Istället skulle det vara upp till varje kommun att själv besluta om exempelvis stängning av skolor och förbud mot offentliga sammankomster. Den generella uppfattningen var dock att sådana åtgärder inte hade någon större effekt på smittspridningen – något som i efterhand visat sig vara en felaktig föreställning.

En av de kommuner som trots allt hörsammade Medicinalstyrelsens rekommendationer var Eskilstuna. Redan den 27 september tog hälsovårdsnämnden beslut om att under en tvåveckorsperiod ställa in alla offentliga nöjen i Eskilstuna på grund av spanska sjukan. Det blev, som Sörmlandsposten konstaterade, ”vid vite förbjudet att hålla basarer, danstillställningar etc., biograferna skola hålla stängda, teatern likaså.” Allmänheten uppmanades dessutom att i möjligaste mån undvika olika former av sammankomster, bjudningar, samkväm och köbildningar liksom att iaktta personlig renlighet med handtvätt före varje måltid och bad minst en gång i veckan.

Många ifrågasatte förbudet mot offentliga tillställningar. Den skeptiska inställningen hängde samman med den vanligt förekommande inställningen att dylika förbud var tämligen verkningslösa för smittspridningen. Det saknades helt enkelt kunskap om vad sjukdomen berodde på och hur den skulle behandlas, inte bara bland allmänheten utan också inom läkarkåren. Ännu hade läkarvetenskapen inte gjort upptäckten av virus, dessa pyttesmå mikroorganismer som endast är synliga i betydligt starkare mikroskop än de som fanns 1918.

Biografägare och nöjesarrangörer hade naturligt nog också ekonomiska skäl till sitt opinionsarbete för att få Eskilstunas myndigheter att häva nöjesförbudet hösten 1918. Bland annat föreslog ägaren till Röda Kvarn och Eskilstuna Bio i en skrivelse till hälsovårdsnämnden att de som en försiktighetsåtgärd var villiga att begränsa antalet biovisningar till två per kväll med en lång utvädringspaus emellan liksom att låta delar av intäkterna gå till medicin till fattiga insjuknade.

Hällefors svårt hemsökt av spanska sjukan” var en av Sörmlandspostens huvudnyheter den 24 oktober. Ett sjuttiotal arbetare rapporterades då ha insjuknat vid bruket i Hälleforsnäs. Även till de allra mest isolerade husen i bygden hade smittan letat sig. I byn fanns heller inget sjukhus där de insjuknade kunde isoleras. En provisorisk sjukstuga hade i all hast fått iordningställas i skolhuset, där undervisningen legat nere sedan smittan började härja. Både den ordinarie sjuksköterskan och den extrasköterska som kommit till samhället vid sjukdomsutbrottet låg emellertid själva sjuka. Läkarhjälp från närliggande Malmköping och Eskilstuna var heller inte att vänta då dessa var strängt upptagna med sjukdomsbekämpning på hemmaplan.

Slutet av oktober blev en mycket påfrestande tid i Hälleforsnäs. Nya dödsfall inträffade dagligen. Bland de avlidna fanns 40-årige Efraim Larsson, hantlangare vid bruket, som efterlämnade hustru, fyra barn samt ett på väg i mycket små omständigheter. Spanska sjukan drabbade urskillningslös och innebar inte sällan en personlig tragedi för den som kom i dess väg.

Hällefors bruk ca 1900 Foto dagmar Eriksén Järnvägsmuseum

Idylliska Hälleforsnäs drabbades hårt av spanska sjukan hösten 1918. Foto: Dagmar Eriksén ca 1900. Järnvägsmuseet/DigitaltMuseum.

Nya hotellet i Katrineholm tidigt 1900-tal. Foto: okänd. Katrineholms kommunarkiv

Nya hotellet i Katrineholm, en av alla de verksamheter i staden som drabbades under spanska sjukan-epidemin. Foto: okänd. Katrineholms kommunarkiv.

I början av november rapporterade Sörmlandsposten om flera dödsfall i länets sydliga delar. Den 3-4 november dog tre personer i Nyköping, där skolorna och konfirmandundervisningen nu var stängda. Också i Stigtomta rapporterades om tre dödsfall, i Kila och Ludgo ett vardera.

Under sjukdomsvågen i november 1918 drabbades också Katrineholm hårt, där ”det ena dödsbudet följer på det andra”. Här härjade sjukdomen ”med stor våldsamhet”, vilket bland annat syntes vid stadens industrier. Bara på kullagerfabriken var ett femtiotal arbetare sjuka. På lasarettet vårdades många av de insjuknade, däribland två av sjukhusets egna läkare. Med anledning av det svåra sjukdomsläget beslutade Röda korsets lokalkrets att inrätta en särskild hjälpkår för att organisera hjälpen och stödet till de drabbade, bland annat genom att anställa en sjuksköterska.

Den 19 november beskrev Sörmlandsposten situationen i Eskilstuna så här: ”Om man skulle döma av antalet dödsfall i staden, tyckes emellertid läget på sista tiden rent av ha förvärrats. Det tåg med dödens skördar, som på söndagen ringlade ut till den nya begravningsplatsen, var större än någonsin förut… Enligt vad dödgrävaren upplyser om, äro de sista två veckornas siffror de största, som förekommit under de 30 år, han varit anställd där.

Särskilt på landsbygden kunde tillståndet i många fall betecknas som ”mycket bedrövligt”. Det är en bild som bekräftas i kyrkans dödböcker. I boken från Öja framgår exempelvis att socknen under november och december 1918 hade totalt arton dödsfall, av dem var tretton orsakade av spanska sjukan – alltså mer än 70 procent!

November 1918 blev en dödens månad i Sörmland.

I dödboken för Frustuna församling förekom under denna månad nio dödsfall i influensaepidemi mot fyra i oktober och ett i december. I Västra Vingåker skördade spanska sjukan sitt första dödsfall den 18 augusti 1918. Detta följdes av ytterligare ett par fall i september. Under oktober var antalet dödsfall uppe i tio, i november så många som femton för att sedan sjunka till åtta i december sedan kulmen nåtts. Ett särskilt hjärtskärande fall drabbade Johan Albert Frösslund vid Gölstugan i Marsjö. På bara två dagar miste han både hustrun Emma Kristina och den snart tvåårige sonen Gösta Valdemar i spanska sjukan. En fruktansvärd tragedi för den efterlevande och en smärta han delade med så många andra i samma situation.

Så äntligen, i början av december 1918 blev tecknen allt fler på att spanska sjukan nu var på tillbakagång. Lagom till jul hade alltså inte bara världskriget tagit slut, även ransoneringarna hade i flera fall hävts och den kraftigaste vågen av spanska sjukan ebbat ut. Nu kunde ett nytt och förhoppningsvis bättre år påbörjas när 1919 inleddes.

Av Helena Karlsson/Arkiv Sörmland

Dödboken för Vagnhärad hösten 1918

Dödboken för Vagnhärad från slutet av 1918. Vagnhärads kyrkoarkiv, Landsarkivet i Uppsala/Digitala forskarsalen.