Närheten till havet och de geografiska möjligheterna att anlägga skyddade hamnar har varit avgörande för utvecklingen av Oxelösund. Här har sjöfart och handel bedrivits i många hundra år. Redan under medeltiden fanns här en lotsled och under 1600-talet anlades en lotsstation vid det som idag är Gamla Oxelösund.

Det var därför ingen tillfällighet att det blev just hit som järnvägen från Bergslagen drogs när behovet av att hitta utskeppningsmöjligheter ökade under andra halvan av 1800-talet. Den naturliga, öppna hamnen vid Breviken i Oxelösund erbjöd inte bara en kort inseglingsled, den var också ofta farbar även vintertid.

Oxelösund-Flen-Westmanlands järnväg (OFWJ, senare TGOJ) stod klar 1877. Den förband då gruvor och bruk med havet. En viktig del i planeringen av järnvägen hade varit att också iordningställa hamnen i Oxelösund för kunna öka antalet transporter dit. Nya träkajer anlades för ändamålet, den första 1876. Till en början var det främst trävaror som utskeppades härifrån men snart kom också malmtransporterna igång på allvar.

Hamnen i Oxelösund behövde snart byggas ut för att göra plats för alla fartyg. Ett stort markområde på Oxelösundshalvön inköptes därför av Stjärnholms slottsegendom. Priset var 90 000 kronor – en enorm summa på den tiden – men köpet blev också ett lyckokast då det möjliggjorde en expansion av hamnen. Träkajer ersattes snart av stenkistor och muddringsarbeten bidrog till att vattendjupen vid kajerna ökade. Det byggdes även upplag och räls för att förenkla vid lastning och lossning.

I takt med att hamnen byggdes ut och järnvägen togs i bruk växte ett samhälle upp i anslutning till den nya arbetsplatserna. Orten Oxelösund uppstod. Den växte ytterligare då Oxelösunds järnverk invigdes 1917.

Arbetet i hamnen var tungt och arbetskrävande, särskilt vintertid då malmen frös ihop och det behövdes slägga och kilar för att med handkraft slå itu klumparna i de ankommande malmvagnarna. I början skedde allt manuellt. Trots att arbetet var hårt och ansträngande lockade det många drängar i bygden då det gav mer betalt än arbetet på gården. Även från Nyköping, drygt en och en halv mil bort, kom arbetare.

Hamnarbetarna blev allt fler i Oxelösunds hamn då verksamheten byggdes ut. Hit kom någon gång under åren 1896-1897 även August Palm, en av den svenska fackföreningsrörelsens pionjärer och agitatorer, för att mana till samling. Hans besök i hamnen blev ett startskott för en organisering bland arbetarna. Den 19 maj 1897 bildades Oxelösunds första fackförening: Arbetareförbundet, eller Oxelösunds hamnarbetarefackförening som den hette från 1899.

Arbetsförhållanden och lönesättning var de stora frågorna för fackföreningen redan vid starten. En minskning av nattarbetet stod högt på dagordningen. Arbetet med en prislista för olika typer av arbeten var också prioriterat. Ett första avtal om en sådan prislista undertecknades sommaren 1899. Här räknandes hamnarbetarnas lön i öre per ton lossat eller lastat gods, från 15 öre per lossat ton malm från vagn till upplag och upp till 85 öre per ton lossad spannmål från fartyg till vagn utan kran.

Inom hamnarbetarfackföreningen fanns en rad olika yrkesgrupper representerade. Dessa stod olika ”högt i rang” och hade inte alltid samma åsikter. En skiljelinje gick inte sällan mellan kranmaskinisterna och ”malmarna”. Särskilt ”malmarna” i kajlag 8 hade högt anseende. Längst ned stod kol- och trädgårdsarbetarna.

En stridsåtgärd som diskuterades första gången år 1900 var blockad. Frågan gällde ångaren Olof, som var satt i blockad av Transportarbetareförbundet (där hamnarbetarna ingick), och hur de organiserade hamnarbetarna i Oxelösund skulle agera när fartyget nådde hamnen. De beslutade att inget arbete fick utföras på ångaren och att medlemmarna skulle agitera för att ingen skulle gå ombord. Transportarbetareförbundets ordförande Charles Lindley var på plats i Oxelösund med anledning av blockaden. Han ville dock inte förorda mer strid än absolut nödvändigt ”med hänsyn till det ovanligt goda förhållandet till arbetsgivaren på platsen”.

Åren 1908-1909 blev stormiga i hamnen. Vid denna tid hade Transportarbetareförbundet satt många fartyg i de större hamnarna i blockad och dessa sökte sig då till Oxelösund som stod utanför konflikten. Här i hamnen lyckades båtarna till en början få lastning och lossning utförd, men i takt med att båtarna blev fler och misstankar om fiffel med ackorden började florera utlöste det protester bland fackföreningsmedlemmarna. Arbetsnedläggelse förekom med följden att ”arbetsvilliga” istället togs in av arbetsgivaren. Fackföreningen vände sig då mot dessa med sina protester. Arbetsgivarna ansåg att fackets agerande var ”ovärdigt” och vädjade till föreningen att låta de arbetsvilliga vara så att de inte skulle lämna sina arbeten. Facket svarade med att erbjuda sig betala resan till hamnen i Norrköping för de arbetsvilliga som önskade slutade och lämna Oxelösund.

Sommaren 1909 utbröt Storstrejken, en arbetsmarknadskonflikt föranledd av lågkonjunktur och lönesänkningar, vilka i sin tur lett till lockout och strejk. Som mest strejkade 300 000 arbetare runt om i Sverige.

Även i hamnen i Oxelösund strejkade arbetarna. Det blev dock en tuff tid efter strejkutbrottet. Hamnarbetarfackföreningens historik från 1957 berättar: ”Man kämpade en ojämn kamp, och den största fienden skulle under kommande dagar bli svälten. Det var inte stora resurser man hade att falla tillbaka på, och sparade medel var väl rena undantagen inom familjerna.” Någon hjälp från fackföreningen kunde arbetarna heller inte räkna med, några sådana medel fanns inte att tillgå i fackföreningskassan. Det som gjorde att hamnarbetarna trots det klarade två månader utan inkomst var den potatis och rotfrukter de egna odlingarna gav, att det fanns bär i skogen och fisk i sjön liksom att bönder i bygden skänkte mjölk till de strejkande.

Strejken blev ett nederlag för hamnarbetarfackföreningen som förlorade 44 medlemmar under 1909. Motsättningar inom föreningen hade också kommit till ytan under strejken. Det tog ett tag men så småningom repade sig fackföreningen och kunde fortsätta sitt arbete i hamnen, bland annat genom förbättringar ifråga om arbetstiden.

År 1920 gick hamnarbetarna ut i sympatistrejk för de strejkande arbetarna vid Malmfälten i Norrbotten – trots avrådan från det egna förbundet. Till fackföreningens strejkutskott valdes fem personer, varav fyra var kända syndikalistsympatisörer. Det var heller inget som gillades av förbundet.

Det blev således allt tydligare att det fanns en konflikt inom fackföreningen mellan förbundets linje och en syndikalistiskt färgad ideologi, motsättningar som legat och grott sedan Storstrejkens slut och syndikalistiska Sveriges Arbetares Centralorganisations (SAC) bildande 1910. Vid hamnarbetarnas extramöte i augusti 1920 ställdes frågan på sin spets. Fackföreningen var tvungen att välja väg!

Diskussionen på mötet med livlig. Resultatet blev i slutändan en seger för förbundets sida. Medlemmar med syndikalistiska sympatier avsades sig sina uppdrag och lämnade mötet och därmed också föreningen. Den syndikalistiska dominansen var bruten.

Vid detta vägskäl lämnar vi Oxelösunds hamnarbetare, åtminstone för den här gången. Genom bevarat arkivmaterial från föreningen finna goda möjlighet för den som vill forska mer på egen hand om denna stolta yrkeskår och deras historia i Sörmlands största hamn.

Av Helena Karlsson/Arkiv Sörmland