Året var 1908 då Eva Sack, utbildad konsthantverkare och med ett förflutet inom Handarbetets Vänner, beslutade att starta en skola med fokus på hushållet och hemmets sysslor. Eller som Eva Sack själv uttryckte det: ”Andra må gärna utbilda kvinnan till en politikens och det sociala arbetets framtidskraft, jag ämnar hålla mig till den begränsade plats vi kalla hemmets område”.

Skolan ägdes och drevs till en början helt i privat regi med Eva Sack som rektor. Här fick unga kvinnor en utbildning som gjorde dem redo för arbetet i ett lanthushåll med allt vad det innebar i form av matlagning, tvätt, djurskötsel och handarbete.

I Benningeföreningens arkiv finns en intervju från 1989 med Helga Andersson, som var elev på skolan 1918-1919. Hon berättar för Birgitta Carlsson om sina minnen från skoltiden: ”Första världskriget pågick och det var ont om mat och material. Men Benningekursen startades med 8 elever – alla från lantbrukarhem… Det var 4 arbetsområden: Köket, Tvätten, Vävningen och Lagården. I den senare fanns får, kaniner, höns, grisar, 1 get.” Helga visade särskild fallenhet för arbetet med djuren och trädgården, så pass att ”fröken Eva” (rektor Eva Sack) erbjöd henne sommarjobb där.

Om trädgården säger Helga att rotfrukterna ”var lagda i ”stuka” och väl övertäckta med halm och jord. Vitkål och Brysselkål låg i en grop med lucka över – säkert jobbigt att försöka få fram i denna snörika vinter”. Eleverna fick också lära sig hermetisk inkokning och konservering. Blad från hallon, vinbär och lindblommor torkades till te.

Måltiderna tillagades av eleverna. Det var bröd och välling till frukost, till lunch vanligtvis potatis och saltströmming, så hård ” att bitarna hoppade ner på golvet”. På vardagarna serverades fisk till middag och kött till söndagen.

Kriget inverkade på många sätt på undervisning, främst genom den varubrist det förde med sig. Handarbetsutbildningen påverkades särskilt, då garn knappt fanns att få tag i. ”En väv till handdukar fick man lära sig att sätta upp, men det var till en dam i Strängnäs, som höll med garn”. Den som vill lära sig sömnad fick själv hålla med tyg. Bland annat sydde eleverna klänningar och barnutstyrslar. Om undervisningen berättar Helga: ”Teorilektioner var det i alla ämnen och man hade både skrivningar och förhör. Recept skrevs efter diktamen och fort skulle det gå”.

Även Helga nämner den berömda Benningeandan, där ”alla var goda kamrater och högg i med alla tunga sysslor som förekom på den tiden”. Intervjuaren Birgitta konstaterar att Helga är en värdig representant för Benninge genom tiderna. Hon avslutar: ”Att ha Benningeskolan i botten när man går ut i livet är berikande inte bara ur kunskapssynpunkt utan även ur social. Det känns fint att vara Benninge-kamrat.”

Skolan övergick senare i landstingets ägo. Undervisningen förändrades med tiden, med en förskjutning från lanthushållning mot konsumtion och restaurang. År 1987 lades lanthushållsskolan ner trots stora protester från både elever och lärare.

Det var i samband med nedläggningen som tankar väcktes om att starta en förening med anknytning till skolan. En återträff sommaren 1989 för ”40-åringarna”, arrangerad av Maj-Britt Tillberg, Birgit Elmberg och Karin Jönsson från årskullen 48/49, blev startskottet. Året därpå bildades formellt Benningeföreningen, vars syfte var att ”främja kontakten mellan f.d elever, lärare och anställda vid Benningeskolan” liksom att ”främja bevarandet av den speciella Benningekulturen som under åren utvecklats vid skolan”.

Och nog fanns den berömda benningeandan kvar hos det gäng damer som genom föreningen nu fått en mötesplats. Det faktum att skolan fungerat som ett internat där eleverna bodde, umgicks och gick i skolan tillsammans, bidrog till den speciella kontakten eleverna emellan. Som den tidigare eleven Tora sammanfattade det i tidningen Måsen 2014: ”Andan som rådde, gemenskapen som blev. Det var ju första gången man kom hemifrån den egna familjen.”

Nästan 25 år tillsammans fick de i Benningeföreningen innan den formellt gick i graven 2014. Genom ”naturlig avgång” hade då många av medlemmarna förvunnit under åren och det var därför inget dramatiskt beslut att fatta när väl föreningen avvecklades. Minnena finns ändå kvar. Kvar finns också bevarade arkivhandlingar och föremål från skolan. Förutom Benningeföreningens arkiv finns även textilier, handlingar och fotografier från skolan bevarade hos Sörmlands museum. Minnet av skolan och den speciella andan lever på det sättet vidare.