Instruktioner ur simlärarens dagsbok 1961. Brasstorps sommarstugeförenings arkiv

För simningens främjande – ett exempel från Vivesta

Sommarlovet är här, ett lov som förhoppningsvis bjuder på både sol och bad. För att göra badlivet säkrare, har det under senare år gjorts lyckosamma insatser för att öka simkunnigheten. I ett land som Sverige, med åtskilliga mil havskust och mängder av insjöar, har emellertid tanken om allmän simkunnighet en lång historia. Det visar inte minst den här tillbakablicken.

Simundervisningen i Sverige har anor sen 1760-talet. Vid den tiden var utbildningen förbehållen landets militärer. Under 1800-talet bildades flera privata simsällskap och i vissa läroverk startades simundervisning för pojkar. Genombrottet för en mer allmän simundervisning kom i slutet av 1800-talet. Startskottet blev den uppvisning i simning och livräddning som engelska Life Saving Society bjöd på i Stockholms skärgård sommaren 1898. Med inspiration från denna demonstration bildades samma år Svenska Livräddningssällskapet (SLRS) med syfte att rädda liv genom ökad simkunnighet.

Kring förra sekelskiftet var drunkning ett reellt problem i Sverige. Över 1000 personer drunknade årligen, av dem var två av tio barn och den övervägande majoriteten män. Simkunnigheten bland svenska skolelever var låg. Endast tio procent var simkunniga, knappt några av dem flickor. Här fanns således mycket att göra för det nybildade livräddningssällskapet.

Ett första steg var att utbilda simlärare och starta simskolor. Från 1920 blev torrsimning även obligatoriskt i alla folkskolor som hade gymnastik på schemat. Samtidigt fick kommunerna ansvar för simskolan, med följden att många nya kommunala badanläggningar byggdes. Arbetet mot ökad simkunnighet fick ytterligare skjuts 1935. Då bildades Riksföreningen för simningens främjande, i dagligt tal Simfrämjandet, med upplysningsverksamhet som sin huvuduppgift.

Godtemplarflickor badar fötterna i Öljaren 1925. Foto: okänd. SGU:s arkiv, ESA

Särskilt bland flickor var simkunnigheten låg vid förra seklets början. Här nöjer sig godtemplarungdomarna med att svalka benen i Öljarens vatten 1925. Foto: okänd. SGU:s arkiv/ESA 

Fullt på stranden vid Vivesta-badet 1960. Foto: okänd. Järnvägsmuseet/DigitaltMuseum

Badliv vid Vivesta badstrand 1960. Foto: okänd. Järnvägsmuseet/DigitaltMuseum

Satsningarna ledde till en tydlig förbättring av simkunnigheten. Även om antalet badplatser blev allt fler under 1900-talets gång var det dock länge torrsim som gällde i skolans simundervisning. Vid Vivesta havsbad var det i alla fall vattensim som under 1950- och 60-talen stod på schemat i Brasstorps sommarstugeförenings simskola – en många gånger riktigt kall historia om vi ska tro arkivhandlingarna!

Vid Brasstorp-Vivesta utanför Oxelösund hade de första sommarstugorna byggts i slutet av 1920-talet, i stort sett mitt i kohagen vid Brasstorps gård. För pionjärerna gällde det faktiskt att snabbt inhägna sina nya tomter med taggtråd för att inte få ovälkommet besök – av nyfikna och hungriga kossor. Allt fler hus blev det där i kohagen, de flesta av dem byggda under 1940- och 50-talen. År 1953 bildades en sommarstugeförening i området. Inom föreningen aktualiserades snart frågan om en sommarsimskola för medlemmarnas barn, bland annat för att öka säkerheten vid det livligt använda Vivesta-badet.

Sommaren 1957 var det premiär för simskola i föreningens regi. För att finansiera den då helt privata verksamheten togs en avgift ut per barn, åtta kronor för medlemmarnas barn och fyra kronor för tältande barn. Simlärare var Bengt Strand, som själv hade sommarboende i närheten och som kunde ställa upp för en tämligen blygsam ersättning. Simskolan blev mycket populär.

Framgångarna med simskolan gjorde föreningen ivrig att fortsätta verksamheten kommande sommar, planer som gick om intet på grund av svårigheter att hitta en simlärare. Då hade nämligen Bengt Strand fått annan anställning ”på villkor, som vi inte kunde erbjuda, och en annan lärare, som förklarat sig villig, insjuknat”. Just ekonomin var en stötesten. Föreningen vände sig därför till Nyköpings stads idrotts- och fritidsstyrelse med en ansökan om bidrag för att anställa en simlärare till nästkommande sommar. Ansökan beviljades och 1959 var simskolan därmed åter igång.

Förteckning över deltagare vid simskolan 1963. Brasstorps sommarstugeförenings arkiv

Några av nybörjarna i simskolan 1963. Brasstorps sommarstugeförenings arkiv

Instruktioner ur simlärarens dagsbok 1961. Brasstorps sommarstugeförenings arkiv

Instruktioner ur simlärarens kursdagbok 1961. Brasstorps sommarstugeförenings arkiv

Under de kommande åren kunde sommarstugeföreningen tack vare kommunala medel erbjuda simskola med både nybörjarundervisning och märkestagning för mer erfarna elever. Vid den avslutande promotionen fick eleverna visa upp sina simfärdigheter – ibland i smått omänskliga vattentemperaturer, som 1964 när termometern stannade på 11 grader!

Sista gången simskola anordnades i föreningens regi var 1965. Då var intresset från badsugna barn fortsatt stort men simskoleekonomin desto skralare. Sedan kommunen avslagit en ansökan om extramedel för att täcka simskolans underskott, blev det ohållbart att driva verksamheten vidare. I årsberättelsen för 1965 konstaterades ändå stolt: ”Under de sju år som föreningen anordnat simskola har c:a 300 barn där lärt sig simma eller avlagt prov för märken av olika valörer”. Imponerande, inte sant?

Publicerat i Sörmlandsbygden 2016-06-16